Vad händer med alla elektroniska prylar när vi inte längre vill ha dem?

Nyligen genomfördes konferensen ”From Media to Materialities. Mapping the afterlife of digital technologies” vid HUMlab, Umeå universitet. Konferensen samlade ett 30-tal svenska och internationella forskare som alla intresserar sig för vad som händer med det elektronikavfall (e-avfall) som följer med vår allt större konsumtion av tekniska prylar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAFoto vänster: Jennie Olofsson, HUMlab

– E-avfall är ett växande dolt problem i världen, och det är ännu större än den enskilda mobiltelefonen eller tv-apparaten. Exempelvis så kan man räkna med att för varje 2 gram microchip som produceras, produceras också 26 kilo avfall. Även om vi i Sverige är relativt bra på att återvinna gamla datorer, tv-apparater och mobiltelefoner (nästan 16 kilo per person och år!) så är många nya produkter svåra att återvinna. För att förstå hur vi ska öka återvinningen räcker det inte med att bara informera om var återvinningsstationen ligger. Vi måste också förstå vad den nya tekniken betyder för människor, var e-avfallet finns och vilket värde det har. Det ville vi undersöka under konferensen ”From Media to Materialities”, berättar Jennie Olofsson, biträdande lektor vid HUMlab, och arrangör av konferensen.

Påminna om digitala produkters materialitet
Mobiltelefoner, datorer, tv-apparater, pulsklockan, matberedaren – antalet digitala produkter i varje människas liv ökar ständigt. Jennie Olofsson pekar på risker med att vi mindre och mindre ser elektronik som fysiska objekt,
– Ofta marknadsförs dagens elektroniska produkter som tjänster eller upplevelser, och detta kan göra att deras materialitet lätt glöms bort. Forskaren Jennifer Gabrys, från Goldsmiths, University of London, talade under konferensen om det nödvändiga i att ”re-thingify” (”åter-tingifiera”) våra elektroniska produkter för att vi ska kunna se dem som de plaster och metaller de består av, och därmed ta ansvar för vad som händer med dem när vi inte längre vill ha dem.

Varför sparas telefonen i byrålådan?
En förutsättning för att elektronikskrot ska kunna återanvändas är att det lämnas in till en återvinningsstation.
– Per Berg, forskare vid Chalmers i Göteborg, hade försökt kartlägga vad som händer med våra teknikprylar när vi inte längre använder dem. Enligt hans undersökning är snitt-tiden vi använder en mobiltelefon innan vi köper en ny 3-4 år, men när mobiltelefon når en återvinningsstation är den i snitt 7-8 år gammal. Samma mönster kan vi se med datorer: vi använder våra bärbara datorer i snitt 4-6 år, men de datorer som kommer in till återvinningsstationen är i snitt 10 år gamla. Vi lagrar alltså stora mängder teknik i våra hem som vi inte använder, och vars material istället skulle kunna återvinnas och användas på annat sätt, berättar Jennie Olofsson.

Men varför vill vi inte göra oss av med teknik som vi inte längre använder? Kristina Lindström och Åsa Ståhl från Designhögskolan i Umeå hade i ett kombinerat forsknings- och konstprojekt rest runt till personer som har skänkt sina gamla mobiltelefoner till dem.
– Personerna som deltog i experimentet fick berätta hur det kändes att ge bort sin telefon. Flera berättade att den avlagda telefonen fortfarande hade ett värde för dem, men det var sällan telefonen i sig som kändes värdefull, utan dess innehåll. Man hade sparat bilder, filmer, meddelanden med mera på sin telefon, och detta innehåll var man både rädd om och ville inte sprida. Varför man ansåg att en telefon fungerade eller inte var inte heller helt beroende av telefonen i sig. En telefon som bara kunde koppla upp mot ett äldre nät ansågs inte fungera, trots att telefonens tekniska funktioner fungerade. En annan telefon ansågs icke-fungerande eftersom telefonen inte kunde använda vissa applikationer som man behövde, säger Jennie Olofsson. Det visar på ett av problemen med e-avfall: även om produkten i sig fortfarande fungerar så fungerar inte vissa uppgraderingar, ingångar och mjukvaror som behövs för att leva i ett ständigt uppkopplat liv.

Bild, workshop i maj

Bild ovan: exempel på elektronikskrot

Onyanserad mediabild av ny teknik
Jon Raundalen, från Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet, hade undersökt hur den digitala revolutionen visas upp i dagspress i Norge. I sina studier hade han kunnat se hur teknik som ämne förflyttats från specialtidningar och datortidningar, till något som kan finnas på förstasidan på norska kvällstidningar.
– När ny teknik beskrevs i norsk dagspress bestod rapporteringen dels av inköpstips och tester av nya produkter, och dels framgångssagor där till exempel skolklasser har kunnat utveckla sin undervisning med hjälp av ny teknik. Mycket sällan skrevs något kritiskt om ny teknik, och när det gjordes togs sällan problemet med avfall upp. Jon Raundalen pekade på att den mycket positiva rapporteringen om teknik kan göra oss blinda för de negativa aspekterna av den tekniska utvecklingen, berättar Jennie Olofsson.

Även på en samhällelig nivå finns förslag för att förbättra och effektivisera återvinning av metaller och elektronikskrot.
– Nils Johansson från Linköpings universitet berättade om förutsättningarna för så kallad ”Urban mining”. På grund av intensiv gruvdrift håller jorden nu på att passera gränsen då det finns lika mycket metaller ovan jord som det finns kvar nere i jorden. Mycket av den metall som finns ovan jord används inte aktivt, och det skulle kunna vara lönsamt att bedriva ”gruvdrift” för att få tag på dessa metaller. Nils Johansson tog ett exempel från en medelstor svensk stad, där gamla kablar har lämnats kvar i det underjordiska kabelsystemet när nya hade installerats. Man räknade med att 25 % av de kablar som var nedgrävda under staden därför inte var i bruk, och de innehöll en stor mängd värdefulla metaller. Dessa och andra liknande idéer visar att det går att hitta hållbara sätt att hantera e-avfall, säger Jennie Olofsson.

 

This entry was posted in digital humanities, E-avfall, E-waste, environment, events. Bookmark the permalink.

Comments are closed.